Göteborgsposten – 15 februari 1862, sida 2

steg ned mot UIareis egendom Lund. Allt var så tyst, och månens strålar kastade liksom förra aftonen sin silfverglans öfver jorden, Efter det han lemnat staden bakom sig, och under det han passerade de spridde villorna, som vi redan omtalat, kastade han, utan att vidare tänka derpå, en blick på skogen, som låg till venster bakom de små husen. Det var Klostrets skog, så kallad derföre att i forna dagar ett kloster reste sig på detta ställe, af hvilket dock nu hvarje spår, utom traditionen, försvunnit. Några steg derifrån, alldeles vid ingången till skogen, låg en liten hydda, och det var i denna som det mord föröfvats, för hvilket Richard Ilare blifvit dömd till döden. Denna hydda var nu öde, ty ingen ville numera bebo densamma, sedan brottet der begålts. Då mr Carlyle kom fram till rådman IIarets boning, öppnade han grinden, gick in på gården och kastade forskande blickar bland träden på båda sidor om sig, utan att dock se till Richard. Barbara stod vid fönstret derinne och höll utkik. Då hon fick se Carlyle, skyndade hon genast ut, för att öppna dörren för honom. — Min mor är i högsta grad upprörd, hviskade hon till honom, då han inträdde. Jag visste, huru det skulle gå, — Är han kommen ännu? — Derpå tviflar jag icke, fastän ban ej gifvit signalen, Mrs IIare stod darrande af feber och rörelse, under det en röd fläck brann på hvardera kinden, upprätt vid sin stol. Mr Carlyle lade en plånbok i hennes band. — Jag har trott mig göra bäst i att lemna dessa pen