Göteborgsposten – 15 februari 1862, sida 2

jag fär skynda mig så fort som måjligt tillbaka hem, för att kunna hålla mr Hare undan. Han skyndade härvid ut, uppnådde trädplanteringen, der Richard Hare stod lutad mot en stam, och gick in i densamma. Om vi undantaga hans förklädnad samt de falska, svarta polisongerna, var han en ung man med ett behagligt yttre; han hade blåa ögon, var smärt och af medelmåttig längd, samt bade efter sin mor en saktmodig karakter. Kortiigen: Richard var, fastän han egde en öm karakter, icke särdeles besvärad af hvad verlden kallar hufvud. IIan hadoe visserligen hufvud, men det var ej skarpt. — Kommer min mor ut till mig? frågade Richard, efter det han vexlat några ord med mr Carlyle, — Nej, ni får gå in. Er far är borta, och ni har ingenting att befara af tjenarne, de befinna sig alla instängda i köket. Dessutom skulle de ieke känna igen er, så klädd och maskerad som ni är. Det är ett par vackra polisonger ni har, Richard. — Låt oss gå in då. Jag riktigt darrar, innan jag kommer härifrån igen. Och jag får penningarne! Ja, ja. Men, Richard, er syster säger, att ni önskar meddela mig en sannningsenlig berättelse om den olyckliga aftonen. Begagna nu ögonblicket, medan vi äro ensamma. (Forts.)