Göteborgsposten – 7 februari 1862, sida 2

— —————————— ————————————— sorinnan hejda tärarne, skall befalla vagnen köra hem igen och begifver mig dit ensam. Isabel torkade beskedlig sina ögon och suckade djupt. — Jag kan visserligen få bitarne ihopsatta igen; men det skall aldrig blifva för mig samma kors. — Hvar har ni gjort af bitarne? frågade mrs Vane argt. — Jag vecklade in dem i det papper, som mrs Imisoh gaf mig, och stoppade dem innanför min rock. Här ligga de, tillade hon. Jag har ingen ficka. Mrs Vane ryckte på axlarne. IIon hade sjelf aldrig varit flicka, hon hade varit en qvinna vid tio års ålder; och hon gaf Isabel den komplimangen att vara föga bättre än dum. — Stoppa dem innanför rocken! sade hon i vredgad ton. Och ni är aderton år gammal! Jag föreställde mig, att man lemnade rockarne på samma gång man lemnar barnkammaren. — Jag menade min klädning. rättade sig Isabel. — Ni ville väl saga, att ni är ett ensaldigt barn! mumlade mrs Vane inom sig. Några minuter förgingo, och Isabel glömde sin smärta, De lysande rummen föreföllv henne som ett förtrollande sceneri ur drömmarnes rike, ty i hennes själ rådde ungdomsfriskhetens vår och erfarenhetens öfvermättnad hade ännu icke inställt sig. Huru kunde hon väl äfven minnag det afbrutna korset, då hon mottog den hyllning som egnades henne och insöp de smickrande ord som hviskades i hennes öra? — Ahl ropade en Oxforderstudent, med en stor formo