Göteborgsposten – 7 februari 1862, sida 2

— — — —— änt— Mm ensam, huru hon kunde, och hennes lynne blef härigenom ingalunda förbättradt. — God natt, sade hon till kaptenen. — Jag säger cj god natt. Jag skall vara derborta nåstan lika fort som ni sjelf. — Ni har förut sagt mig, att ni icke ginge dit. Någon ungkarlstillställning hindrade. — Ja, men jag har ändrat tankar. Farväl så länge, lady Isabel. — Så du kommer att taga dig ut, som icke har någonting annat på din hals än blott en pensionsflickas kedja! började mrs Vane, som åter gaf luft åt sin vresighet, då vagnen rullade af. — Ah, mrs Vance, hvad gör det! Jag tänker blott på mitt sönderbrutna kors, Jag är säker om att det måste vara ett elakt omen. — Ett elakt ... hvad? — Et: elakt omen. Min mor gaf mig detta kors, medan hon låg på sin dödsbädd. Ilon sade, att det skulle vara för mig en talisman, att jag alltid skulle bevara det oskadt, och att jag skulle, om jag råkade i någon olycka eller behöfde något råd, betrakta det, samt söka återkalla i mitt minne hennes råd och handla derefter. Och nu ar det sönder — sönder! En bländande gaslåga sken in i vagnen och föll just öfvar Isabels ansigte. — Jag menar, att ni gråter igen, sade mrs Vane! Jag får förklara er, Isabel, att jag icke åtföljer några röda ögon vill hertiginnan Dartfords, hvarföre jag, om ni ej kan dess