Göteborgsposten – 7 februari 1862, sida 1

Kejsar Napoleons seuaste trontal. Det finnes i närvarande ögonblick, och har ej heller under många år funnits en måktigare man än Napoleon III, fransmannens kejsare. Under spänd oro lyssnar man ul. hvarje ord, som flyter från hans mun, tör av deraf utleta något hopp for en eller annan undertryckt nationalitet eller någon hotelse mot den eller den konfratern. Det ar ock dersöre som hans tal hitills mest vandt sig kring Frankrikes ställning will törhållandena i utlandet, och då Frankrike nu kan anses utgöra en af alla i tysthet medgilven, at många högt tillvädjad skiljedomare, bar det varu helt naturligt, av. talen intresserat alla — innan de blitvit hållna, att de gäckat många högt farande men atven några berättigade illusioner — straxt sedan de hållits, och att de ännu senare blifvit af den stora allmänheten, som å dem missräknat sig, djupsinnigt vända på alla sidor och spetsfundigt dissekerade, på det man möjligen af ett ord eller en fras skulle kunna utkrama någon hållhake, vid hvilken man skulle kunna fastbinda en ny forhoppning till nästa lägliga tilltälle för den mäktge potentaten att yttra sig. Åfr det vid franska lagstiftande kårens öppnande forliden månad hålla talet framskymtar såsom grundton fred och fredliga önskningar. Angående vissa utländska förhållanden iakttager kejsaren den största återhållsamhet, hvilket isynnerhet fallit en del af den franska pressen på läppen. Man kan derföre ej utleta derur nä: got annat, än att Frankrike vill ha fred och skall söka upprätthålla den äfven annorstädes det må nu vara at hvad orsak som helst Denna orsak ligger dock klart i dagen, di man närmare betraktar den senare delen a kejsarens tal, hvilket med en hos hans lika