mrs Vane säkert tvingat henne att fördröja sin middag. Klockan var öfver sex, då hon for härifrån. — Jag hoppas, ni icke skall dröja långe borta i qväll, Isabel. — Det beror på mrs Vane. — Då är jag säker om att ni skall komma hem först sent. När de unga flickorna i vår fasbionabla verld förvandla natten till dag, sker det till skada för deras rosor. Hvad säger ni, mr Carlyle? Mr Carlyle såg upp på rosorna å kinderna iaidtemot honom : de sågo alltför friska ut, att kuna vissna så lätt. Efter middagens slut inträdde en kammarjungfru i rummet med en hvit kacbemirsmantilj, som bon svepte kring den unga flickans skuldror, i det hon sade att vagnen väntade. Lady Isabel gick fram till grefven. — Farväl, min far! — God natt, mitt barn, svarade han, i det han drog henne till sig och kysste hennes vackra ansigte. Säg mrs Vane, att jag ej vill, det ni stannar ute till frammot morgonen: ni är ännu blott ett barn. Mr Carlyle, vill ni ringa? Jag är bindrad från att följa min dotter ned i vagnen. — Om ers herrlighet tillåter mig — om lady Isabel är god ursäktar sättet hos en person, som är föga van vid att uppvakta unga damer, skulle jag skatta mig stolt öfver att följa henne till vagnen, var ungefär mr Carlyles förvirrade svar, då han ringde. Grefven tackade honom, den unga ladyn smålog och mr Carlyle förde henne utför den breda, upplysta trappan, och stod med blottadt hufvud vid dörren till det lysande ekipaget