Göteborgsposten – 4 februari 1862, sida 3

vit till ett värn för den europeiska freden. Det romerska hofvet väntar säkerligen icke någon främmande hjelp till att återerötra de förlorade provinserna. Det var honom obehagligt att tro, det Rom någonsin för sitt intresse skull ingått på att väcka en af de sorsärligaste strider, hvars utgång var så tvilvelaktig. Den heliga skrift och erfarenheten anbefaller den helige fadren resignation, utan att han i sjelfva verket afsäger sig sin rätt till transaktion. Derigenom skulle lugnet i den katolska verlden bli återstäldt, päfvedömet, som sålänge skyddat Italien med sin sköld, skulle åter sammanknyta sina traditionor, och en hårdt pröfvad, efter så mänga århundraden till äsig sig sjelf blifven nations öde skulle åter förbindas dermed. Vi måste veta, om vi skola nära eller uppgifva hoppet om, huruvida den hel. fadern, i det han fäster afseende vid fakta, skall foga sig i en efterlängtad kombination, som försäkrar påfven om de bestående vilkoren för den värdighet, oberoende och säkerhet, som äro nodiga för utofvandet af hans makt. Då detta blifvit medgifvet, skola vi göra uppriktiga och energiska ansträngningar för att förmå Turin till att antaga en försoningsplan, hvars grundlag vi förut fastställt i föreniag med h. helighets regering. Italien och påfvedömet skulle då upphöra att anse hvarandra som fiender, och de skulla snart, tack vare de hedersförbindelser som genom Frankrikes löfte garanterats, återupptaga sitt naturliga, inbördes förhållande. Ja, Rom skulle tillochmed finna ett nödigt stöd på det håll, hvarifrån faror nu tyckas hota. Detta resultat skall inom hela den katolska verlden framkalla en liflig känsla jaf tillfredsställelse och tacksamhet. Slutligen anmodar Thouvenel Lavalette om att meddela såväl den hel. fadern som Antonelli innehållet af denna note. Lavalettels svar till Thouvenel är dateradt den 18 januari och innehåller följande: Han hade med afseende på noten af den 11 Januari haft ett samtal med Antonelli. Redan under föregående sammankomster hade han för påfven uttalat sin önskan att försona Rom och Italien. Under det påfven med rörelse afhörde hela meddelandet, svarade han ständigt: -,,Låtom oss afvakta händelsernas gång!Han var mera bedröfvad än öfverraskad, tills Antonelli slutligen svarade på allt hvad Lavalette ställde till hans närmare öfvervägande, att han ej kunde inlåta sig på någonting i det han sade, ,,att hvarje transaktion mellan den heliga stolen och dem, som plundrat densamma, vore omöjlig. Hvarken päfven eller det heliga kollegiet vore berättigad att asstå den ringaste del af kyrkans territorium. Jag föreställde Antonelli, att jag lemnade rättsfrågan alldeles ur sigte. Det enda eftertraktade målet var att gifva den påfliga regeriagen tillfälle till att komma ur en situation, som vore så sorglig för dess intres-en och så hotande för kristendomens fred. Antonelli tackade tör det intresse, som blifvit honom bevisadt, i det han tillade, att det var oriktigt då man sade, att det skulle råda oenighet mellan påtven och Italien. Fastan den helige fadern brutit med Turinerkabinettet, var dock förhållandet till Italien förträffligt. Han var sjelf italienare, och den förste italienaren plågades af vissa lidanden; han var med smärta vittne till de svåra pröfningar, af hvilka den italienska kyrkan hemsöktes, Hvad angår en underhandling med röfvare, så skola vi aldrig ingå derpå. Hvarje transaktion på detta område är omöjlig. Säväl påfven som kardinalerne hafva före sitt utnämnande med ed förbundit sig, att icke alstå något af kyrkans territorium. Den hel. fadern skulle således icke göra något medgifvande af detta slag. Ej ens en konklav skulle vara berättigad att göra något sådant, och det skulle lika litet vara fallet med en ny påfve eller kans efterföljare under århundraden. Jag tror mig kunna svara nekande på ers excellens fråga, huruvida det finnes något hopp om arrangement. Antonellis skrifvelse den 14 januari till Lavalette bekräftar, efter det den helige fadrens ordre inhemtats, det muntligen gifna svaret. Den ministeriela engelska pressen fortsar att begagna hvarje tillfälle att angripa Washingtonskabinettet. ,,Globe tyckes nu skola aflösa ,Morning Post; hvars anseende lidit stort afbräck alltsedan det famösa ,, meddelandet; ty bladet meddelar redan en ny antiunionistisk artikel, denna gång i anledning af den amerikanske krigsministern Camerones afträdande, som vi förut omnämnt. Det heter deri, att Cameron tillhör de mest ansedda medlemmarne af det republikanska partiet i Pennsylvanien, och att ban genom sitt inflytande derstädes väsentligen bidragit till LinDR . F XYA. 13