Göteborgsposten – 4 februari 1862, sida 2

.j vardt att tänka på. Ett sådant steg måste ålfoljas af en verklig skandal; ja, i lagens ögor kunde Iicekler kanske se ut som en oskyldig man och jag som en falsk anklagare. Jag fun derade derefter på att dristigt träda fram och af. tvinga honom, med en pistol riktad mot han panna, firmans egendom, Men det var för mye ket a la don Quixotto, att jag skulle hegagn: detta sätt i hotell af första rangen uti New-York Mitt förstånd stod stilla. Gud i himlen! hvilken brandlukt, och hurt qväfvande och tung är icke luften. Rök! Elder är lös i buset! Jag sprang upp och kastade största hast kläderna på mig. Det är en dålig vind, som ej bringar något godt. Jag tänkte på Joram Heckler, då jag ringde på klockan, för at alarmera folket i huset. — Elden är lös! Det förfårande ropet ljöd som domsbasunet i de gofvandes öron, Tjocka rökmoln uppfyllde korridoren, hä och der genombrutna af smala flammor, hvilk: slickade vaggarne och golfven liksom eldorms tungor. Man hörde rop; dörrarne sprängdes upp män, qvinnor och barn störtade ut balfkladda oc! skrikande. Det rådde en panisk förskräckels och förvirring. Elden fick fri luft, och var qväf vande tjock, och alla sprungo undan för den — alla utom jag. Jag letade mig fram till Joran