Göteborgsposten – 3 februari 1862, sida 2

Josb Hudson: Brigham tager då en högtidlig mine på sig och säger, att han fruktar, det karlen sprungit bort; hvad annat kan man väl vänta sig af en i mörkret vandrande hedning, och så vidare; och nästa sabbatsdag dukar han i sin predikan upp en historia derom. Kansko gitver en utaf dem mig ett glas vin eller julep, och kanske har jag skada deraf, ja, dör af det. Ni ser på mig, men dog icke Staternas skatteupptagare deraf, då han njutit några förfriskningar i engeln Badgers hus? Jo, han är en ljusets engel! Det kan jemväl bända, att jag icke förstår något under en mormons tak, men jag går sent hem och råkar vill, eller drabbas jag af någon annan olycka — ja, döden kan snart komma öfver en, mister; det är ej längre sedan än i förliden vecka som jag, då jag passerade förbi Big Lick, såg en död qvinnas ansigte krithvitt och stelt stirra uppå mig från botten af Saltsjön. Så långt hade den äldre kommit i sitt tal, då Seth, som röjt stor oro, sprang upp med en ed och försigtigt öppnade dörren. Ingen spinerade. (Forts.)