våra skummande djur i sträckkarrier, slog öfver i kort galopp. — Seså, mister, sade han, nu skola vi rida byggligt. Jag känner mig nu lättare under mina venstra refben. Jag skall säga er något herre, ni skall knappast tro det, då ni serpå mig, men jag var nära att bli det största pjäk i verlden! Stackars Shem! Jag hade kännt honom mycket väl och mycket länge, sir! Vi lekte tillsamman, då vi voro så höga som en laddstock, i byn Pequotti nära Utica i gamla Kentucky. Och då gamle Amos och min gubbe, Jonathan Blahe, beslöto att flytta vesterut, valde de samma ställe. Det blir en sorglig underrättelse för gamle Amos — han är nu en hvithärig, gammal karl, men han är en seg krabat. Han är nu i Browns Gole — nej, i Round Pound — och köper pelsverk. Jag skulle icke vilja vara den, som skulle meddela honom dödsbudskapet. En lång stund efter förblef ryttaren tyst. Han återfick ej målet, förrän jag egnade Shems mod ett rättvist erkännande. Jag hade funnit honom, sade jag, stridande med sju indianer, lik en förföljd hjort. Gråänsbons ögon flammade stolt. — Det var en bra gosse, sir. Jag var med honom i första striden — det vill säga: Shems första, ty jag är två år äldre än han. Det var icke här. Det var söder om Fremonts pass, och