Göteborgsposten – 1 februari 1862, sida 1

Omkring en timme derefter skyndade jag bort mot stationen, ridande på min egen häst och förande Shems vid tygeln. — Hallå! halt der, eller jag skjuter dig för planeten, så sannt jag heter Bradsbav! ljöd en barsk stämma genom en skottglugg på det ensliga blockhuset. Och jag såg den långa pipan till ett gevär riktad mot mig. Jag stannade naturligtvis. — Det är en af våra hästar, hördes nu en annan stämma; djuret är bestämdt stulet. Hvad är det för en karl? . — Jag är en vän, ropade jag, en resande från Kalifornien. Låt mig komma in, skall jag förklara er alltsammans. Garnisonen höll en kort, men liflig rådplagning. En förklarade, att han trodde på min historia, en annan lät en vink falla om, att jag kanske vore en renegat eller hvit indian, att jag blott ville öppna fästningens dörrar för mina grymma allierade, som lågo i bakhåll någonstädes i skogen, och att det var så godt att af försigtighet genast skjuta mig. Men i Amerika råder majoriteten, och till lycka för mig beslöt majoriteten, att jag skulle få komma in. Stor var den öfverraskning och uppriktig den sorg, hvarmed den lilla garnisonen mottog underrättelsen om mordet på sin kamrat. Tre af karlarne togo några simpla redskap med sig, kastade