Göteborgsposten – 1 februari 1862, sida 1

sina gevar på ryggen och beredde sig att gå tilloaka till det ställe, der den olycklige unge mannens lik låg, och der hans jordiska qvarlefvor skulle, enligt grånsboarnes sed, hastigt nedmyllas jorden. En annan skyndade sig, med hela diciplinens instinkt att sadla en häst, för att vilare transportera den väska, som Shem först med itt lif släppt ur sina händer. Denne ryttare tog ig mest nära det sorgens bådskap jag fört med nig. Han skulle ha föredragit att vara med bland lem, som fingo lägga den hederlige kamraten unler prairierns grästorfva, men det kunde ej ske. Han stod i tur, sade han enkelt med tårar i sina manliga ögon. Han skyndade derföre att ittrusta sig sjelf och sitt djur för den farliga ärden. Jag vågade nu mycket blygt framställa nin begäran om alt få friska hästar under ätertoden af vägen, i det jag talade så anspråkslöst ag kunde om min andel i att depescherna voro behåll. Karlarne sågo förvirrade ut, medan de orskande betraktade mig och öfvervågde min bezäran. En af dem — densamme som tagit mig ör en förrädare, hvilken ville arbeta i indianeras intresse — sände mig en genomborrande olick och sade i en bitter ton: — Hvaraf veta vi, om han icke proppat en ögn i oss! Han har kanske mördat Shem, sen j, ara för att få en frisk häst och... — Vill du hålla mun! dundrade med djup