Göteborgsposten – 31 januari 1862, sida 3

Den stora revolutionen. (Fri efterdildning.) af B. R. Bokstafven dodar, men Anden gor lefvande. Det var många Herrans år efter verldens skapelse och efter boktryckerikonstens uppfinning. Huru många, vill jag låta vara osagdt. Men verlden gick sin jemna gång. Jorden och menniskorna vände sig omkring sig sjelfva. Regn och solsken, sommar och vinter, krig och fred omvexlade med hvarandra. Den, som var rik, kunde åka med fyrspann och göra hvad dumheter som helst. Den fattige vardt knuffad, skuffad och nerstänkt, när den rike for förbi med häsiar, som hade silfverskor. Rika flickor fingo män, och fattiga blefvo utan. Hundar och kattor lefde i gammal känd osämja, och furstar och smickrare såg man ständigt tillsammans. Plötaligen utbröt en förfärlig revolution. Bland Svenskarne? Ah, Gud bevars! Det är ju, sägs det, en trög nation, om ock full af hetsigheter. Bland qvinnorna? Tycker någon det! Det fanns nog mänga narrar, som ville gifva dem alla männens rättigheter, ändå. Nej, det utbröt en revolution bland — horen och förvånens!—bland bokstäfverna i ABC. Det var en nyårsnatt. Klockan hade nysa slagit 12. Himmeln var molnbetäckt; man såg tydligt, att ett oväder var i antågande. Då tilldrog sig på alla svenska officiner en gräslig skandal. Det hväste, det fräste, det jäste i alla kaster och fack. Hu, sådant väsen! Och bäst som det är, hoppar X upp och ropar så högt det förmår: Ynkryggar! Här måste bli en annan sakernas ordning, så sannt jag heter Y. Hur länge skall detta här gamla räcka? Hvad fan har det dumma A. för rättighet att stå frkmst i ABC? Är det af Guds nåde dertill kalladt, som Kungen i Preussen, kanske? Sällan. Det må ni andra i er enfald tro; jag, som är af grekisk börd och således har en finare klassisk bildning; jag låter inte lura migl Knappt fick Y sluta, innan på samma sätt T. sprang ur kasten och började ropa: Tyst! Hvem har väl större skäl att klaga öfver otacksamhet, än jag? Du borde blygas, tycker jag, att vilja börja ett cånt här spektakel! Men jag, det vigtiga det oumbärliga T, jag, begynnelsen af alla Tider och Tidningar och Tryckerier med, af allt Tjusande, Trefligt och Täckt, jag får nöja mig med en sådan här underordnad plats. Och hvarför? Derför att jag, som sagdt, är oumbärlig. Men det är förtjenstens vanliga lott. Utan mig kunde man ej skrifva ett Tecken, utan mig funnes det ingen glad Tillställning (hur skulle fruntimren utan T kunna hålla Tekonseljer ?), utan mig inga Tal eller Talare (nånoå, den förlusten kunde menskligheten kanske vänja sig vid), utan mig ingen myntfot, ty der är jag medelpunkt och det yttersta, liksom jag är slutet af slutet. Och hur belönar man mig nu? Men, tusan i mej, om jag längre ämnar att tåla mig med detta här? Den förete vill jag vara, den förste måste jag blifva. Fråga Tryckaren! Stora ord, små förtjenster! ropade 8. Ser ni, jag är det, som skall gå i spetsen för er, Syndapaltar! Det är jag som gifvit er namn och Signatur. Och för huru mycket står icke menskligheten i skuld hos mig? Allt hvad Skonhet, Storhet, Snille, Sanning, Skarpsinne, System, Skämt, Satir heter, allt Skrifvet, allt kKapadt, och mycket mer, allt Svenskt och Sverige sjelft, Skarpskyttar, allt har mig att tacka för sin begynnelse, sammalunda Solen och Stjernorna (känner ni till Sferernas Samklang 7), Snällpressar, Stereotypi och alla andra Sköna Saker! Slå upp en ordbok, få ni se, om inte jag är störst. Jo, jag är störst och derför skall jag vara först! Och apropos: Hur ginge det med Skalder och Skaldekonsten, om jag icke funnes? Bat Sapienti! Jag är förnämst. Fråga Sättaren! Kors, hvilka anspråk! ropade K. Jag skulle bara behöfva säga ett enda ord för att bringa er till tystnad. Känner ni ordet Kärlek ? O, Kärlek, jord och himmels under! — Och huru skulle menskligheten kunna lefva utan Källare och Kök? Och utan Kassa och Kredit? Allt, som är Kostbart, har mig att tacka för sin början, och ni sjelfva för det att ni ha någon Kegel SA Wo oo rr oo fe 12— .