Göteborgsposten – 31 januari 1862, sida 2

— —— — — Tack mister. Ni har frälsat min shalp, om ni ock kom för sent att frälsa .. Hans röst svek honom och han afsvimmade i mina armar. Vid postryttarens sadel hångde en metallflaska med whisky jemte hang täcke och brödphae; jag tog ur korken och det lyckades mig att hälla ett par droppar i den sårade karlens mun. Derefter ref jag min halsduk i remsor, och det lyckades mig att med dem och min näsduk förbinda de sår Shem fått, efter det jag förgäfves sökt draga ut de med hyllingar försedda pilarne. Tvenne af såren voro endast köttsår, mera smärtsamma än farliga; men det tredje var af en allvarsam natur. Pilen satt i Shems sida, men blodförlusten der var, tycktes det, obetydlig i jemförelse med den rika blodutsrömningen från de andra såren, Efter ett par minuters förlopp återkom Shem till sig sjelf och kunde se upp. Jag rördes öfver den tacksamhet hans ögon uttryckte. Troligen hade ban, stackars karl, endast mött ringa vänlighet i sitt kringflackande lif. — Göra pilsären er mycken smärta? frägade jag. Tag en tår till af whiskyn; det skall gifva er krafter, och om jag blott kan hjelpa er bort till blockhuset ... — Tack, det behöfs icke, främling, svarade ryttaren, efter att hafva nedsväljt en klunk whi