Göteborgsposten – 30 januari 1862, sida 3

ska lolket har vant sig att yfvas derösver. Den bäfvan, som de franska vapnen ingifvit, och det beredvilliga bifallet till allt hvad Frankrike föreslår har städse varit en källa till stolthet för kejsardömets populära patrioter. Vi kunna derfore anse det vara af icke ringa vigt att militärmaktens utveckling i Frankrike nu nått sin höjd och att utsigt finnes till att den blir på ett förståndigt sätt inskränkt. Statens penningeförlägenhet är utan tvifvel förnämsta orsaken till den utlofvade förminskningen af hären; men vi kunna hoppas, att äfven Europas föreställningar och kejsarens klokhet hafva någon del deri, ty han inser nog, att hans inflytande sannolikt skall bli större, då han uppträder inför verlden såsom vägledare på en ny fredens bana, liksom han genom sin politik tvingat till bibehållandet af denna beväpnade vaksamhet och misstanke, som tyngt under så många år på de europeiska nationerna. När man väl engång vet, att Frankrike icke önskar störa sin grannes lugn, skall näringsfliten i mellersta Europa spira upp med kraft och blomstra så, att den i nya verlden ej kan öfverträffas. Fruktan för Frankrike har tyngt mycket på nationerna vid dess ostgräns. Då vi se, huru det lilla Belgien, som ej eger någon koloni oeh ingen missbelåten provins, underhåller en arm om 100,000 man, så kunna vi väl säga, att Europas politiska system behöfver en reform. Om Frankrike föregår med en allmän förminskning af hären, skall kejsaren genom ett sådant medgifvande åt mensklighetens lycka säkerligen icke förlora i anseende inom KBuropa. I Paris rådde för några dagar sedan stor bestörtning tillfölje af ett rykte om att lord Palmerston skulle ha aflidit. Lyckligtvis var det falskt, men ,ingen rök utan eld lyder ordspråket och man tror derföre, att denne Nestor bland statsmän nu blifvit sämre och att hans krafter äro i altagande. Från Ungern börja åter vissa rykten nål oss, I ett bref derifrän heter det: I Ungern finnes nu som förut blott ett parti: det nationala. I Ungern är ingen försoning möjlig, om ej på grundvalen af ett erkännande at dess konstitutionela rättsförhållanden. Regeringen har inom landet förlorat allt förtroende. Detta land låter i medvetandet af sin styrka och sin rätt alla experimenter ötvergå sig. Men det synes mig betänkansvärdt, ate 1848 års ideer åter komma till tals och att man längtar efter tilltälle, att alldeles bryta med Österrike. Deesa åsigter finna ny näring i den omständigheten, att österrikiska regeringens försök med de icke-ungerska nationaliteterna alldeles misslyckats, och att dessa stå lika fientliga mot Österrike som sjelfva Ungern. Finansnöden drifver Österrike till handling, men det saknar mod och insigt, att i rätta ögonblicket äfven välja det rätta. Man tyckesi Wien åter räkna på England och genom dess bemedling kunna genomdrIifva makternas ullförsäkran om uppratthållande at status quo i Italien. Detta afse de diplomatiska arbeten, som nu äro i verket i Wien och hvilka skola börja med att förorda en ömsesidig afväpning i Italien och Österrike. Dessa bemodanden låta förklara sig, emedan man i Wien ser, det man icke utan den största fara kan gå anfallsvis till väga, och det är å andra sidan omöjligt, att bibehålla armeen ännu länge på krigsfot. Oatsedt, att ett dylikt försök misslyckades redan år 1858, bör nu äfven anmärkas det, att England ej befinner sig i den ställning, att det kan stöta Frankrike för hufvudet och att det vid sitt betraktande af sakernas tillstånd i Italien torde fordra för den af Österrike begärda medverkan vissa vilkor, hvilka Osterrike icke kan underskrifva. I Turin är man lugn, och det fortjenar anmärkas, att förhållandet meilan Napoleon III och Victor Emanuel aldrig varit så godt som i närvarande stund. Besynnerligt nog förnimmes från Italien Ingen bestämd antydan till en lösning af romerska frågan. Det är dock antaget som säkert, att franska regeringen tagit ett nytt steg. mot Italiens consolidering, ehuru ryktet ej har full kunskap derom. Man vill derföre tro, att Napoleon med bestämdhet fordrat Frans II:s atlägsnande, men att han åter stött mot påfliga regeringens motstånd och ännu en gäng — gitvit med sig, emedan han ej känner sig tillräckligt stark att våga dusten med påfvestolen. Således: åter ett anlopp, en ny väckt förhoppning och en gäckad illusion. Huru länge skall det fortgå på detta sätt? Måste då till slut italienska nationen ovilkorligen åter drifvas till ett vädjande tilll! styrkans makt? Vesuvius har ännu icke blifvit lugnt. De askoch rökmoln, som uppstiga ur hennes krater, äro dock icke så besvärliga som de vid bergets fot i Torre del Greco utströmmande kolsyregaserna. De förpesta luften