Göteborgsposten – 30 januari 1862, sida 3

Den gamla byrän. En liten historia. (Forts. fr. N:o 23.) Tornet var färdigt och på en temligen stormig dag skulle ställningen nedtagas. Den raske svenske gesällen, som tyskarne kallade Olof, skulle i förening med en annan timmerman nedtaga de allra öfversta bräderna; Olof och hans tyske kamrat hade såsom varande de flinkaste och modigaste arbetarne blifvit utsedda att verkställa detta. De hade redan nedtagit det öfversta spjelverket då stormen tilltog i en sådan grad att byggmästaren genom tecken gaf dem att förstå det de skulle upphöra med arbetet. Ånnu en planka, sade Olof och lossade härvid medelst ett kraftigt slag af sin hammare de spikar som fasthöllo densamma; men idetsamma kom en våldsam orkan och nedref hela öfre delen af ställningen. Båda arbetarne hade nog mycken själsnärvaro då ställningen ramlade att gripa fast i en utskjutande lakta, som ännu ej gifvit efter för stormens makt... Der hängde de nu båda två i den tunna läktan, som gentemot den rasande stormen endast var ett hårstrå;... ännu 20 eller 25 sekunder, och en vind pust skulle nedstörta dem, såvida ej bjelp kom emellan från den nedre säkrare delen af ställningen. Min stackars Christine, suckade Olof i det han med förtviflans styrka klängde sig fast vid den svaga räddningsplankan. Min sjuka hustru och mina tre små barn, Herre, se i din nåd till dem! suckade hans olyckskamrat. Allt hopp var ute; men likväl hade do med faran förtrogne männen ej förlorat sin kallolodighet, ehuruväl läktan hotade att i hvarje ögonblick gifva efter för den tyngd som hvilade på densamma. Kamrat, sade Olof läktan kan endast bära en af oss, men ... du har hustru och barn ... i Guds namn ... helsa min Christinel... De utmattade händerna släppte sitt tag, och i nästa ögonblick låg den hederlige Olofs liflösa kropp på den stora kyrkoplatsen. Efter ett par minuters förlopp var den andra gesällen räddad med tillhjelp af stegar och tåg. Det var ett stort och högtidligt liktåg då den uppoffrande Olofs jordiska lemningar fördes till sitt sista hvilorum. Hela skräet följde honom till grafven, och de med band omvirade vinklar, hvilka på den tiden spelade en så vigtig roll vid de tyska handtverkarnes begrafningar, fattades ej, utan voro tvärtom denna gång tillstädes i en ovanlig mängd. Om aftonen hölls ett ståtligt graföl, och många och hjertliga voro de skålar, medelst hvilka den allmänt omtyckte svenskens minne hedrades. Samma afton som de muntra timmergesällerna firade Olofs minne på krogen, såg man en sorgklädd familj böja knä på kyrkogården vid Olofs nyss hopkastade graf, hvilken sirats med blommor och kransar. Det var Olofs räddade kamrat med hustru och tre barn. Han, som hade Olofs frivilliga uppoffring att tacka för sitt lif, bad jemte hustru och barn, hvilka kunde tacka den nyss Jordade för make, far och försörjare, af innerligaste hjerta för den döde. Och säkert fröjdade sig Olof i sin himmel öfver detta bevis på oskrymtad tacksamhet; en känsla som alltid lefver varmare under arbetarens grofva rock än under den förnämes och rikes sammet och siden; ty hvad behöfver den tacka som tror sig kunna ersätta allt med penningar? Hemma i den lilla staden der Olof sett dagens ljus hade Christine bråttom. Hon hade nyligen lemnat sin kondition och vänner och väninnor sökte nu öfveträffa hvarandra i flit för att ordna henns enkla men nätta utbestyr. Under skämt och munterhet satt hon och väninnorna en afton och sydde på brudklänningen och den var nu färdig till passning, som det heter på konstspräket. Christine stod framför spegeln och med rodnande kinder gjorde hon den upptäckten att hon var en särdeles vacker brud. En af de unga flickorna hade i största hast gjort i ordning en myrtenkrans som under högljudt jubel fästades på Christines ljusa lockar, under det en annan af de muntra flickorna tog på sig en riktig så kallad embetsmin och under de öfrigas klingande skratt