Göteborgsposten – 30 januari 1862, sida 2

ty jag päminte mig, att den skulle hejda postångaren, som plöjde den mexicanska vikens vatten med Joram Heckler och hans rof ombord. Jag kunde kanske ännu hinna före honom! Men blåsten tilltog i styrka; den blef till en orkan, och jag frös oaktadt min varma Poncho och mina täcken. Min häst hade lagt sig ned och skälfde af köld. Jag var tvungen att åt honom afstå ett täcke; han var en stark häst, snabbare, men icke så uthållig och användbar för prairierna som slätternas mustanger. Blåsten lade sig icke, då solen rann upp röd och hotande, och jag började gripas af ny oro. Jag hade hört omtalas resande, hvilka genom den obetvingliga blåstens raseri under flere dagar uppehållits på prairierna. Och tiden var mig så dyrbar! Jag var misslynt och halft sjuk, då den arla morgonens kalla timmar långsamt skredo fram, och jag nästan alldeles misstviflade om en lycklig utgång. Jag var alldeles styf och förfrusen; daggen hade af den plötsliga kölden förvandlats till is, och hvarje grässtrå tycktes nu besatt med diamanter, hvilka gnistrade i den uppgående solens strålar. Kl. 9 började blåsten lägga sig; den aftog mycket långsamt, och kl. 2 1 1 trodde jag mig kunna fortsätta min resa. Min frukost var icke riklig; en munsbit kött och torkad mais, som jag slukade, medan jag sadlade min häst och rullade ihop mina täcken var alltsam