Göteborgsposten – 30 januari 1862, sida 2

sönder. Till min stora glädje kom lågan slutligen framspringande röd och liflig; dess ljusa strålar upplyste en liten fläck af prairien, och i skuggorna omkring denna fläck såg jag de kringsmygande coyotterna, den minsta och räddaste, men åfven den lömskaste arten af den amerikanska vargen. Jag slungade en brand in bland flocken, som nu försvann i mörkret, men under en half timmes tid kunde jag höra vargarnes tjut, som blef svagare och svagare, alltsom afståndet ökades. Min häst blef lugnare efter det vargarne försvunnit, och efter en half timmes förlopp vågade jag åter lägga mig till hvila i mina täcken, sedan jag dock först kastat en ny knippa qvistar på den nu stadigt brinnande elden. Ej särdeles långt derefter vaknade jag åter genom en känsla af stark köld. Jag öppnade mina ögon. Elden brann svagt. Ofvanom var den mörka himmelen, hvars ofantliga stjernor här hade den bleka och sjukliga glans, som bebådar dagens annalkande. Det var mycket kallt. I luften hördes ett brusande ljud, och prairiens gräs böljade fram och tillbaka i vild förvirrirg; en stark vind blåste — den var nordlig. Det var den första pusten af den kalla nordanvind, som årligen inträder vid slutet af den osunda årstiden i södern. Den hade en genomträngande och isande verkan, ty den kom från polens isfält och tvärsöfver Rocky Mountains; men jag helsade den med glädje,