Göteborgsposten – 30 januari 1862, sida 2

ske vargen är mycket olik de tyska skogarnes och de pyrenciska bergens Ågräben. Men min stackars häst var 1 fara, och hans oro ökade på ett farligt sätt den utmattning, som var följden af den långa och hastiga ridten. Jag reste mig upp och började famla efter några buskar. Lyckligtvis befann jag mig ännu i en temligen fuktig trakt, hvarest fanns god tillgång på buskar och småskog och der de mäktiga bomullsträden böjde sina majestätiska former på stränderna af smäfloderna. Jag råkade snart på en yfvig buske, och sedan jag med min skarpa och tunga knif afskurit så mycket, som jag kunde bära på båda armarna, vände jag tillbaka dermed och tog bort gräset från en liten plats, ty det var långt nog för att vara farligt, om det skulle fatta eld. Jag tog derefter min tenndosa med svafvelstickor uti och drog eld på ett par, hvilket dock ej gick så lätt för sig, ty den rikliga daggen beklädde med stora, glänsande perlor gräset och buskarne, och krän de våta qvistarne höjde sig många skyar al svart och pinande rök, innan jag kunde få elden att bryta fram i den önskade klara lågan. Härunder måste jag hela tiden då och då ropa och slå en tennbägare mot piporna på min revolver för att skrämma vargarne, under det jag på sam ma gång måste klappa och smeka den stackars hästen, som ryckte så hårdt i tjuderrepet at detta i hvarje ögonblick hotade med att spring: