Göteborgsposten – 30 januari 1862, sida 2

mans. Derefter drog jag upp den jernpåle, vid hvilken tjuderrepet var fastgjord, drog detta kring min sadelknapp på lassomanr och satt upp. Jag var mindre obekant med det dagliga lifvet i prairierna, än man kunnat tro. För flere år sedan, innan jag tog tjenst hos Spalding Haussermann, hade jag tillbragt några veckor i ett gränsfaste såsom gäst bos officerarne vid ett ameritkanskt regemente. Jag hade åtföljt mina värdar på flera jagter och rekognosceringar mot fientliga indianer, och jag hade funnit någon förströelse i att företaga ryttare-evolutioner, antända lägereldar och så vidare, föga anande, att hela min jordiska lycka någonsin skulle komma att bero af min färdighet i dylika konststycken. Då solen steg upp på den matta, blå himlen, antog naturen en lifligare pregel. Istapparne och rimfrosten smälte, och luften blef frisk och behaglig, då den skarpa kölden försvann. Jag red bort, följande spåret af vagnarne upp och nedför den böljande prairiens jemna sluttningar. Jag märkte med någon ledsnad, att min häst icke längre var det eldiga djur, som dagen förut gallopperat så raskt ut ur Carson, I början lydde han väl min uppmuntrande röst och tryckningen af mitt knä genom att modigt hala ut; men efter en stunds förlopp började han bli matt, tuggade starkt på betslet och måste ofta sporras. CForts.)