Göteborgsposten – 28 januari 1862, sida 2

beklädt med pressadt gyllenlader och mobleradt med mörk mahogny från Honduras, fann jag sirman. Mr Spalding, en lång, mager, grahårig man, gick med häftiga steg fram och tillbaka på golfvet. Mr Uausermann, hvilken, såsom man af namnet kan finna, var tysk, satt vid ett med papper öfvertäckt bord och utstötte allt emellanåt med ett hopplöst, förvirradt uttryck i sitt runda, ljusröda ansigte några underliga strupljud. Kassören trädde in med mig och låste igen dörren efter oss. — Ach, mein Himmel! mumlade den yngre arsocin, en man med en viss hållning, fastän både i moraliskt och fysiskt hänseende svag i jemförelse med husets energiske chef; ach! de skulle ha varit besser, ow wir aldrig geboren varit, än att vi skola leben und sehen allt dette! Job Wiginton utstötte en om uppriktigt deltagande vittnande suck. Jag insåg genast att något var på färde, och insåg äfven lika hastigt, att detta något icke direkte hade något att göra med den djerfhet jag visat genom att vinna Emma Spaldings hjerta. Hvad stod på? Det finnes ett spöke, som alltid pinar fantasien hos de förståndigare underlydande i en handelsfirma — och det är bankrutt. Men huset bade varit så föreigtigt, så solidt och väl fonderadt, det hade glidit så lugnt framåt i den gamla verldens säkra