Göteborgsposten – 28 januari 1862, sida 1

Ett steg mot malet: en skandinavisk union. 1 Man hör ännu i dag personer, som tro sig kunna med sken af sanning utropa, att vi med hvarje stund bli mera upplysta om omsjligheten för bildandet af en skandinavisk union, omfattande de trenne närbeslägtade folken: det svenska, danska och norska. Det är dessa personers sedvana, att ständigt framhålla inbillade fördelar för vårt land af att särskilja sig från brödrarikena hinsidan Kölen och hinsidan Sundet. Låtom oss utveckla våra inre hjelpkällor, låtom oss skrida framåt i vår materiela förkofran, låtom oss väpna hela nationen, för att sjelfva stå säkra mot en öfverrumplande fiende, lyder dessas fältrop, som visserligen är i och för sig värdt vårt allvarliga behjertande, men som, ledt vidare i isolerande konseqvenser, manar oss till att försvaga oss. De bry sig ej ens om slående aritmetiska fakta, de vända ryggen åt äfven de mest talande skäl, hvilka tydligt ådagalägga att vår isolering måste bli vår olycka. Blott för det aristokratiska idealet af att vara sig sjelfva nog uppoffra de gerna det vida mera storartade idealet: ett starkt nordiskt statsförbund, som kan lugnt lägga sitt ord med i händelsernas vågskål, väl vetande att dess styrka bjuder aktning och håller på afstånd ärfda fiender. Vi höra dessa röster inom vårt eget land, vi höra dem äfven utom våra gränser; ty de veta nog, att hvad som fattas dem i inre styrka, det måste de ersätta med att låta höra sig ofta. Men det oaktadt kan vännen af ett enigt och starkt Norden stå lugn i sin inre öfvertygelse om sin saks san