Göteborgsposten – 28 januari 1862, sida 1

lif utan bestämdt mäl och föraktligheten hos den person, som kan sjunka sä. På så sått kom det sig, att jag upphörde besöka min principal som enskild vän, men förblef i hans tjenst. Var det fegt af mig, att jag sålunda stannade qvar? Jag dristar mig ej afgöra en så omtålig punkt, men jag vet, att det var en stark sporre för mig, att jag vunnit en moralisk seger öfver mig sjelf, och det var en lättnad i min sorg öfver tillintetgörandet af mina käraste förhoppningar, att jag ännu kunde inandas samma luft som Emma Spalding, att jag ännu fick se en glimt af hennes hulda, men sorgsna anlete, om det ock endast var på vägen till kyrkan, fastän vi under trenne långa månader ej vexlat ett ord med hvarandra. Jag blef tillfölje häraf ej litet öfverraskad, då Job Wiginton kallade mig in till firman. Mitt hjerta klappade häftigt, då den gamle kassören vred om bandtaget på dörren. Hvad kunde väl mr Spalding vilja mig? Jag hade hållit det löfte han aftvingat mig; jag hade afhållit mig från hvarje närmande, från all otillåten brefvexling. Han kunde dock icke gerna skicka efter mig, endast för att underrätta mig om att en förskjuten friare icke ens kunde begagnas som kontorist, och att vår förbindelse måste upphöra? I det största af de två intill hvarandra liggande rummen, ett rum, hvilket enligt spanskt bruk var