Göteborgsposten – 27 januari 1862, sida 1

tes hugad att äta mer, blefvo borden afdukade. De flesta af karlarne kastade sig på golfvet och bänkarne och lade sig att sofva; Gasparo följde exemplet. Då jag såg detta, kunde jag icke styra mig längre. Jag gick bort och sparkade till bonom med foten. — Gasparo! känner du igen mig? Han såg upp med en skelande blick. — För satan! Jag trodde du var i Toulon! — Det är 4j din skuld, att jag icke är der. Hör nu, hvad jag har att säga dig. Om du och jag öfverlefva denna afton, skall du stå mig till svars för ditt förräderi. Han stirrade på mig under sina buskiga ögonbryn, och vände sig, utan att svara, om på sidan hksom för att sofva. — Ecce un maladetto (det är en förbannad karl!), sade en af de andra med en betecknande axelryckning, då jag gick ifrån honom. — Känner du till bonom? frågade jag ifrigt. — Cospetto! Jag känner ej till honom; men de påstå, att ensamheten gjort honom till en varg. Jag kunde ej få veta mera, och jag sträckte derföre äfven ut mig på golfvet, så långt som möjligt från min fiende, och föll i djup sömn. Kl. 7 väckte vaktarue dem som ännu sofvo, och gaf åt hvarje karl ett litet krus utspädt vin.