Göteborgsposten – 25 januari 1862, sida 3

kronoparken, blef af skogvaktaren strängt hotad med angifvelse. Bonden tog då fram sin bränvinsflaska och räckte den åt skogvaktaren, sägande: iI är ju edsvuren karl, vet jag; I tar väl mutor 27 — —E——— En gurmands sorgliga ändalykt. (Berättelse ur hvardagelifvet.) Hjelten i denna berättelse var icke uppfödd i den vällefnad som slutligen blef hans förderf; han var helt enkelt torparson och hade såsom gosse kommit till Stockholm, der han ingått i snickarlära. Skicklig i sitt yrke och ordentlig i sitt lefnadssätt, blef han såsom gesäll mycket eftersökt af hrr snickaremästare i hufvudstaden, men föredrog att arbeta för sig sjelf och hade öfverflöd på kunder och arbete. Han gifte sig med en rask och duglig qvinna, som var och ännu är köksa med titel af kokerska på ett af Stockholms förnämsta utvärdshus; med ett ord, allt tycktes gå honom väl i handen. Han var dagligen ute på arbete och hemkom först om aftonen, alltid med pengar på fickan. Hustrun var likaledes hela dagen borta i sitt kök på utvärdshuset och förde hvarje qväll med sig hem ett skrin fullt både med matoch och dryckesvaror, lemningar efter kalasmiddagar eller supser, så att någon utgift för lifsmedel inom det husballet aldrig kom i fråga. Och denna stora fördel, så sällsynt i denna jämmerdalen, skulle dock slutligen bli till största nackdel för vår snickare. Han blef nemligen en riktig läckergom och föraktade snart den vanliga husmanskosten. Hans smak förfinades inom kort till den grad att han ansåg hjerpen för ett intet mot rapphönan; tjäder och orre bevärdigade han knappast med en blick. Om oxstek var aldrig värdt att tala: han ansåg den för grof, liksom han ansåg kalfoch lamkött för omoget, och åt derföre aldrig deraf, så framt det icke serverades med stufvade kräftstjertar. Det grämde honom mycket när hustrun bjöd honom på höns utan champignoner. I början kunde han icke rätt med gåslefverpastejen och han petade till och med bort tryffeln, hvars förträfflighet han ännu icke lärt fatta; men ändtligen blef han så hemmastadd äfven med denna läckerhet, att han trätte på hustrun i fall man allt för mycket hushållat på tryffeln. Förgäfves sökte hustrun lura honom på sköldpaddsoppa. Han kunde redan af blotta lukten bedöma om den var äkta eller oäkta, hvilket senare han oftast fann vara fallet och hvaröfver han också lika ofta beskärmade sig. Mycket nogräknad äfven i desserter, ansåg han vanlig krokankonfekt för den sämsta, men satte deremot så mycket större värde på ananas-smultron, med det vilkoret likväl att de serverades vintertiden. Sak samma med vinerna. Han ansåg sauterne endast till för att drickas på fisk och begrep aldrig hur man kunde nyttja annat än champagne på köttet. De röda vinerna kunde han deremot icke tåla: han ansåg dem befordra njursten och endast föranleda till Carlsbader, för hvilket han, liksom för vatten i allmänhet, hyste den största afsky Korteligen, han hade blifvit en gurmand af första ordningen. Detta hade snart för honom den menliga följden att han förlorade lusten för allt arbete och kunde tillbringa hela dagar i sin säng med det välsignade skrinet framför sig. I likhet med andra gurmander, tänkte han endast på hur ban lättast skulle kunna digerera hvad han förtärde, hvilket han ansåg bäst kunna ske genom sömn, och som han hört och jemväl sjelf erfarit att hufvudsalad mest befordrade sömn och nattro, så åt han kopiöst äfven deraf. Så stodo sakerna då, vare sig genom bättre tillsyn på det der utvärdshuset eller af andra orsaker, hustruns-skrin började bli allt tarfligare och tommare. Snart hade hon ingenting annat än några ostkanter och torra bitar salt kött att bjuda sin man på, varor som han alltid funnit hårdsmälta och skadliga för helsan. Han öfverhopade benne med förebråelser, beskyllde henne för otrohet trodde att hon eller rättare sagdt hennes skrin gick till andra, innan hon eller det kom till honom, misstänkte henne för att, genom undanhällandet af nödiga lifsmedel, vilja taga lifvet af honom, och slutligen blef han så svår, att hustrun nödgades så godt som rymma huset. En dag under den sistförflutna nyårshelgen beslöt han uppsöka sin hustru, som han icke sett på flera dagar. Han begaf sig till utvärdshuset och tog — hvilket man ej må förtänka honom — genast vägen till köket, dit han rusade in nästan som en förtviflad. Han kom just lagom för att se sin hustru lägga upp på ett fat en större stekt kalkon, hvaraf det ljufvaste doft trängde till hans näsa. Hvad var naturligare än att tro, det bans trolösa maka ville genast tysta mun på honom och på det enda sätt som var möjligt, eller genom en större portion af det slags stek som han också räknadt bland sina favoriträtter och hvilken nu skulle hålla honom skadeslös för många dagars försakelser och lidan