Göteborgsposten – 24 januari 1862, sida 2

ty hans fysiska styrka var utomordentlig, och han betraktades i hela hamnen som en myndig despot; men blott tyranni var det minsta af hvad jag hade att uthärda. Jag hade genom min uppfostran fått en fin smak; han sårade oupphörligt och med vilja min delikatess. Jag var ovan vid kroppsligt arbete; han lade på mig största delen af vårt dagsverke. När jag behöfde hvila, ville han att vi skulle gå. När mina lemmar voro krampaktigt sammandragna, ville han ovilkorligen ligga och vägrade att röra sig ur fläcken. Han roade sig med att sjunga gudahådande visor och berätta afskyvärda historier om hvad han i sin ensamhet tänkt och beslutat. Han kunde tillochmed sno kedjan så, att den gnagde på mig vid hvarje steg. Jag var då just 22 år gammal och hade varit sjuklig ända från min barndom. Det skulle varit mig alldeles omöjligt, att kräfva vedergällning och försvara mig. Att klaga för inspektoren skulle endast äggat min tyrann till ännu större grymhet. Slutligen kom det en dag, då hans hat tycktes slockna. Han tillät mig hvila, då vår softid var inne. Han afhöll sig från att sjunga de visor jag afskydde, och försjönk långa stunder i grubbel. Följande morgon, kort efter det vi börjat arbeta, gick han så intill mig, att han kunde hviskande tilltala mig. — Frangois, bar du lust att rymma?