Göteborgsposten – 24 januari 1862, sida 2

Jag kände blodet stiga uppåt ansigtet på mig. Jag knäppte ihop mina händer. Jag kunde icke tala. — Kan du förtiga en hemlighet? — I döden. — Så hör då. I morgon skall en berömd marskalk besöka hamnen. Han skall inspektera dockorna, fängelserna och stenbrotten. Kanonerna skola dundra starkt från fästena och skeppen, och om tvenne förbrytare rymma, skall en salva mer eller mindre icke ådraga sig någon uppmärksamhet i trakten kring Toulon. Förstår du? — Du menar, att ingen skall anmärka signalerna? — Icke ens skildtvakterna vid portarne — icke ens vakterna i det närmaste stenbrottet. För satan! Hvad kan väl vara lättare än att med hackan slå af hvarandras fotbojor, då uppsyningsmannen ej ser derpå och saluten lossas? Vill du våga det? — Ja, med mitt lif! — Det är alltså ditt ord Gif mig din hand derpå! Jag hade aldrig förr räckt honom handen som kamrat, och det föreföll mig, som om den vid beröringen blef fläckad med blod. Jag kunde af den mörka elden i hans blick se, att han riktigt tolkade min darrande handtryckning.