Göteborgsposten – 23 januari 1862, sida 2

— Andra våningen åt gården! sade jag med honungsöt stämma. — Nå, svarade hon i en förnärmad ton, då skulle ni ha ringt på klockan till höger! Jag bad i all ödmjukhet om förlåtelse, och fruntimret blef litet mildare. — De deruppe äro hemma, sade hon, och om j viljen dit, kan jag gerna lysa er. Vi begagnade oss af detta anbud, och ett par sekunder derefter voro vi på trappafsatsen till andra våningen. Fruntimret pekade på den dörr, å hvilken vi skulle klappa, och i det hon öppnade sin egen samt dervid utsläppte en ånga af lök, som nästan kom mina ögon att rinna, försvann hon i den qväfvande dunsten och låste sig inne med den. Min nyfikenhet var i hög grad retad, och jag var tillmods, som om mycket berodde af den dörrs öppnande, vid hvilken vi stodo och klappade. En klar och glädtig stämma ropade: Åkom in! och ett ögonblick derefter stodo vi i rummet. Detta beboddes af tvenne personer, man och hustru. Den ena af dem, mannen, var i början dold för mig, men i den andra upptäckte jag genast, då hon vid vårt inträde reste sig upp, den skugga, som jag kände så väl.