Göteborgsposten – 23 januari 1862, sida 1

Under hela tiden, äfven då mannen talte, afgaf den långa hustrun en strid ström af tacksamhet af det äckligaste slag, hvarpå min gamle vän ej svarade ett ord, ty han tycktes vara lika litet som jag förberedd på den verkliga mr och mrs Adams, efter hvad han sett af deras skuggor. Kort sagdt, med undantag af ett par ord om patientens helsotillstånd, som jag tvingat mig att yttra, genast då vi kommo in i rummet, hade ingen af oss ännu talat ett ord. Plötsligt fick jag den idsen, att här måste ett misstag ega rum. Jag hade en stund stirrat på den lilla flickan, som vi först mötte på trappan, och som, det intyget får jag gifva henne, gengäldade min uppmärksamhet med ränta, då det slog mig, att hennes hand räckte ett godt stycke upp öfver fönsterkarmen, och att det följaktligen var högst besynnerligt, att skuggan utal den aldrig tilldragit sig min uppmärksamhet. Eftersom mina ögon under denna jemförelse mellan den unga flickan och fönsterkarmen varit riktade åt denna senare del af rummet, hade jag märkt, att det icke hängde någon fogelbur i fönstret. — Hvad! utbrast jag, j han tagit ned fo. gelburen. — Fogelburen, sir? gnällde den långa qvinnan ödmjukt. — Vi ha ingen fogelbur, utbrast barnet