Göteborgsposten – 23 januari 1862, sida 1

goda herrar — och detta ar rummet, mina herrar; det år en angenam öfverraskning, James; det är de herrar, som voro så goda emot ose under hela tiden du var sjuk; varen så goda ocb tagen plats, mina herrar, och visen vår tarfliga boning den äran att sitta uti den. Jag stod som slagen af åskan. En liten karl med ett fullkomligt hvardagsansigte satt vid bordet, på hvilket låg en rykande höna, ett stycke fläsk och några potatis. Man såg tydligen hos honom spår af en nyligen öfverstånden sjukdom, och han reste sig med besvär upp, då vi stego in. Han satte sig emellertid åter, då jag och min vän satte oss. Jag tog öfverraskad och förvirrad en stol, liksom jag skulle tagit all hvad annat man bjudit mig. Jag såg åter på qvinnan. Var det verkligheten till den lilla, nätta skugga, som jag så väl könde — denna stora magra gestalt? Vore väl skuggor så bedrägliga? Kunde väl någon ha sagt mig, att min granne skulle ha en sådan näsa som den jag nu såg? Och mannen sedan. Det var ej min fattige kopparstickare. Han var visserligen en myeket hygglig karl, såsom han nu satt der, full af ödmjuka tacksamhetsyttringar till min ledsagare för den hjelp, denne gifvit honom under hans feber. Han var utan tvifvel en liten hederlig man och icke ett sådant skynke som hans hustru; men han var likväl icke min kopparstickare.