Göteborgsposten – 23 januari 1862, sida 1

och vi ha uarig h haft någon — och icke heller någon fogel. — Vill du vara af den godheten och hålla munnen, unge! afbröt modren henne. Nu inträdde en förlägen paus. Jag såg mig åter omkring i rummet, jag såg på hustrun, jag såg på hennes man — jag märkte nu, att han ej hade något skägg. Jag hade dock själsnärvaro nog, att icke fråga efter detta bristande bihang, såsom jag frågat efter fogelburen. Jag beslöt att bära mig dubbelt klokare åt, och i det jag gick bort och drog rullgardinen åt sidan, anmärkte jag såsom ursakt för det jag såg ut: — Ni måste här befinna er mycket inklämdt mellan husen ? Är det icke något osundt ? Ett snabbt svar om inskränkta vilkor, om deras fördelar och brister följde nu, men jag lyssnade icke dertill. Jag såg efter mitt eget fönster midtemot. Jag hade låtit lampan stå och briona, och gardinen var till hälften upprullad. Föastret framför mig, alldeles i jemnhojd med det jag såg ut genom, var tillstängdt och försedt med luckor. Under det jag sträckte fram halsen och såg i sned riktning bort till det nästa af de midtemot liggande husen, fann jag att fönstret i andra våningen var upplyst och att rullgardinen var till hälften rullad ned. — Er qvällsvard kallnar, sade jag, då jag vände tillbaka till bordet och vexlade en bety