Göteborgsposten – 22 januari 1862, sida 2

Den brädska, som rädde i rummet midtemot, var ännu synlig, och jag tviflade ej på, att man gjorde rent i rummet, ett antagande som stärktes än mera deraf, att en swal skugga, hvilken jag gissade härröra från en sopqvast, som nu togs i aktiv tjenstgöring, kom in på scenen. Jag bör ej underlåta nämna, att i det ögonblick, då en viss paus inträdde i qvastens bana, kastades kopparstickarens skugga med stor tydlighet på rullgardinen. Han hade gått fram till fönstret, för att sticka något, sannolikt en sockerbit, in mellan ståltrådarne till fogelburen. Jag märkte då, att en stor förändring försiggick med min gästs ansigte. Han reste sig upp i ein stol, och under det han stirrade på fönstret midtöfver, sade han i en helt underlig ton: — Hvad var det ni sade dessa menniskor heta? — Adama, var mitt svar. — Adams, är ni fullt säker derpå? --Ja, fullkomligt, svarade jag. Skuggan var nu åter försvunnen, men jag observerade, att mr Pycroft en lång stund tycktes vara tankspridd och missmodig, och vi hade talat om många saker, hvilka voro främmande för det ämne, som låg mig på hjertat, innan han vände tillbaka till skuggorna.