Göteborgsposten – 22 januari 1862, sida 2

— De tyckas nu vara helt lugna, sade mr Pycroft slutligen. — Jag är säker om, svarad jag, att rengöringen är förbi, och att de satt sig ned för att spisa litet qvällsvard. — Tror ni det? frågade den gamle koppartryckaren. — De 8e sig bestämdt litet till bästa på grund af den oväntade penningasumma, för hvilken de ha er godhet att tacka. — Tror ni verkligen det? sade den gamle, som satte stort värde på att lefva godt. Hvad tror ni de ha att äta? Jag skulle önska, att skuggorna ville visa oss det. Jag begagnade genast det tillfälle, som här erbjöd sig. — Skuggorna skola icke visa oss det, sade jag; men hvarföre kunna vi icke gå ditöfver och se det i verkligheten? Jag ar säker om, att deras aftonvard då skall bli dem dubbelt välsmakande. Den gamle hade jnst slutat sin toddy. Han var vid ett briljant lynne, och då jag upphörde att tala, började han blinka med ögonen, och ett leende krusade hans mungipa. — Det kunde kanske vara roligt nog, sade ban. (Forts.)