Göteborgsposten – 21 januari 1862, sida 4

Der mildt och godt man dommer allt. Och hvarje uppsåts rätta halt Så; klart man genomskådar. Der, när mot hjerta hjerta slår, Man lifvets högsta sällhet når, Och hvarje fridfull qväll, som går, En rosig morgon bådar. Du stilla hem, du lugna bo, Ack, vagga mig en gång till ro, När lifvets afton skymmer! Då vet jag, han går fort förbi, Den bittra kalk med döden i, Då vet jag, anden lätt och fri, Från stoftets boja rymmer. —— Lr rwwvee—— LL KX