— Apropos, sade jag — och jag måste medgifva, att jag gjorde mig skyldig till en smula förställning, ty jag talte, som om denna sak alldeles icke var af någon vigt för mig — apropos, mr Pryeroft, ni kan ej föreställa er, huru mycken förströelse jag erfar af att observera mina grannar i just samma Korsgata, som ni tycker ligga för nära mina fönster. — Om ni lemnade detta eremitlif, svarade mr P., skulle ni hafva annat att roa er med än att se till, huru några personer lefva, hvilka ni icke känner till. — När, t. ex., fortfor jag, i det jag drog min gardin åt sidan och pekade på fönstret till det rum, som beboddes af mina fattiga, unga makar, — här är ett fönster, som uppenbarat mig alla slags intressanta saker — saker, af hvilka man nästan skulle kunna få ihop en roman, det försakrar jag er. — Det der fönstret midtemot? Anser ni det då riktigt, mr B., att så titta in i främmande menniskors hem ? — Jag har omsorgsfullt afbållit mig från att göra det, var mitt svar, och jag har gjort alla mina iakttagelser, just när rullgardinen varit nere såsom nu. — Då gardinen varit nere? Men huru har ni kunnat göra observationer, då gardinen varit nere?