Skuggan af den lilla hustruns hufvud var i vrän vid gardinen, och skuggan af handen höjde sig och sjonk som vanligt; men mr Pryeroft hade icke ett så vant öga som jag att kunna upptäcka dylikt. Jag gjorde min vän uppmärksam derpå. — Jag ser verkligen något gå upp och ned, sade han, nu då ni säger det. Men utan er tillhjelp skulle jag aldrig ha upptäckt det. Vänta litet! Nu ser jag en skugga, som betäcker nästan hela gardiaen. Hvad är det? — Jag antager, att det är skuggan från samma person, svarade jag. Hon skall sannolikt om en stund komma närmare intill fönstret och längre bort från ljuset, och då skall ni kunna se det. Ett par minuter derefter visade sig åter skuggan, och denna gång var hon icke så stor. — Nu kan jag tydligt urskilja henne, sade min vän; det är skuggan af ett fruntimmer. Jag kan se lifvet och nedra delen af hennes kofta. — Kan ni ee ansigtet? frågade jag. — Ja, svarade mr Prycroft. Det är vändt åt sidan och ser till venster. Seså, nu är hon borta, sade han ett ögonblick derefter. Efter ett par minuters förlopp blef hennes skugga åter synlig på rullgardinen. (Forts.)