— Med tillhjelp af deras skuggor, som bo i rummet, var mitt avar. — Skuggor? utbrast mr Pryeroft misstroget. Ni vill väl icke påstå, att ni med tillbjelp af skuggorna på gardioen kunnat upptäcka hvad som försiggick i rummet? — TI alla hänseenden åtminstone något deraf, svarade jag. Det har varit tillräckligt att intressera mig för deras öde, som rummet tillhör. — Nej, verkligen! Hade någon annan än ni sagt mig det, skulle jag ansett det vara rentaf omöjligt. — Skulle ni ha lust att sjelf se? frågade jag. Jag är säker om, att det snart skall försiggå något bakom rullgardinen, som skall gifva dem tillfälle att besanna riktigheten af hvad jag sagt. — Ja, jag tviflar icke derpå, svarade min gäst, men jag skulle verkligen ha lust att se det. Mr Pryeroft satt nära fönstret, men min läslampa på bordet gjorde rummet något för ljust för våra iakttagelser. Jag sköt derföre bordet bort till andra ändan af rummet, skrufvade ned veken och satte skärmen på lampan. — Nå, sade mr Prycroft, jag ser för ögonblicket ingenting annat än en hvit rullgardin med ett ljus bakom.