Göteborgsposten – 21 januari 1862, sida 1

danden att göra dem allmännyttiga; befolkningarne stota dem då tillbaka såsom något tör dem främmande. Om i ett sådant land vetenskapen ginge ur hus och i hus för att erbjuda sin tjenst, så skulle dock äfven den mest behöfvande i sitt oförstånd för henne tillsluta sin dörr; han skulle säga att hennes hjelp ej vore behöflig, att han hade ötverflöd på kunskap, men deremot brist på andra saker. Man har många exempel på att bildade landtbrukare ej tillåtit det man på deras åkrar anställt försök med konstgjorda gödselmedel, tör att pröfva dessas nytta, oaktadt landtbruksföreningar erbjudit dem att få dessa ämnen mot hältten af deras handelsvårde; tillochmed har man utbjudit dem för intet, men äfven detta förgälves. Alla dylika förhållanden äro dock öfvergående, ty intet folk kan i längden afstänga sig från mensklighetens framsteg och afsäga sig den makt och rikedom, som vetenskapen förlänar. Man kan alltid trösta sig med den tanken, att sanningen och det goda är, oförgängliga och att Gud låter sädet mogna i rättan tid. Men äfven inom länder, der vetenskapens resultater villigt upptagas, vet den som af dem drager nytta oftast ej, huru han kommit derhän att han fått gagn af dem. Ty om etter år af strid för befästande af en vetenskaplig sanning alla hinder blifvit besegrade hvilka stodo i vägen för denna sannings nyttiga inverkan på lifvet, så vet den yngre generationen, hvilken småningom växt in i de nya idgerna, ingenting om att de äro frukter af ett omätligt andligt arbete. Det yngre slägtet tror, att alla dessa saker alltid varit till, och det synes detsamma otänkbart, att hvad som är erkändt som förnuftigt, sannt och ändamålsenligt, fordom blifvit bekämpadt som falskt och oriktigt. Den stora massan af menniskor har intet begrepp om de svårigheter med hvilka de arbeten äro förbundna, som i hufvudsakligare mån utvidga vetandets område; ja man kan säga, att den inom menniskan inneboende driften att söka sanningen ej skulle vara tillräcklig för att öfvervinna hindren, som ligga i vägen för vinnandet af hvarje stort resultat, om icke denna drift inom enskilda personer utvecklade sig till en mäktig passion, hvilken spänner och mångdubblar deras kraft. Alla dessa arbeten blifva företagna utan utsigt till vinst eller anspråk på tacksamhet; den som fullbordar dem har blott sällan lyckan att upplefva deras nyttiga användning; han kan ej sätta ett pris på hvad han tillkämpat sig; det kan ej beställas och ej säljas. Äfven vetenskapens mäktigaste inverkan på menniskornas lefnad och inre utveckling är så långsam, tyst och lugn, så litet i ögonen fallande, att en ytlig betraktare alldeles icke kan säga, om och på hvad sätt den verkar. Men den uppmärksamme inser att öfverhufvudtaget intet stort framsteg i vår tid kan göras utan vetenskapen, och att förebråelsen, det hon ej skulle vara allmännyttig, träffar folken och ej vetenskapsmännen, hvilka hvar på sitt sätt sträfva mot sitt mål, obekymrade om den framtida nytta, hvilken deras arbeten bringar icke dem, ej ens ett enskildt land utan hela menniskoslägtet.