Göteborgsposten – 21 januari 1862, sida 1

nyttigt, och detta är just iderna, hvilka beherrska och leda menniskornas handlingar. Hon undersöker om dessa ider motsvara naturens eller fönuftets lagar; hon rättar falska åsigter och såtter det fullkomliga i stället för det ofullkomliga. Vetenskapen gagnar blott derigenom att den ändrar och förbättrar menniskans föreställningar; men hvarje framsteg i ett tidehvarfs själsriktning erfordrar en lång utvecklingstid, och menniskoåldrar förgå, innan en gammal skadlig fördom viker för en nyupptäckt sanning. Liksom en plantas rötter upptaga hennes föda oändligt förtunnad med vatten, medan deremot en koncentrerad näring dödar henne, liksom vidare värme och solljus måste bidraga, om fröet skall blifva ett krafugt, fruktbärande träd, på samma sätt äro menniskornas ideer underkastade en långsam utvecklingsprocess, under hvilken de blott långsamt assimilera sig med hvad som är bestämdt att omgestalta dem. Ehuru sjelf en frukt är dock den abstrakta ideen ej det fruktbärande trädet, utan detta träds frö, hvilket behöfver värme, vård och näring upptagen i stor förtunning, för att kunna bära frukt. Det gifves ider, hvilka på vissa tider mäktigt uppröra hela befolkningar, men sedan försvinna, utan att lemna ett spår etter sig; de dö ut liksom grenen af ett träd från något annat klimat, hvilken, ställd i vatten, dritver blad och blommor, men ej kan fortplanta sig, emedan den ej har några rötter. De vetenskapens frukter af hvilka samtiden njuter, hafva sina rötter i lörgångna tider, och de nya sanningar vi idag förvärfva komma först våra barn tillgodo. Tillochmed blott en ringa förbättring i ett yrke behöfver lång tid innan den tränger ned bland massorna. Tanken på att begagna fosfor till tändstickor går tillbaka in i förra århundradet, och det behötdes femtio år, innan försöken att antända krut inom ett tillslutet rum, hvarpå alla nyare förbättringar i skjutgevären berodde, gåfvo användbara resultater. En herrskande villsarelse, hvilken är så svår att besegra, emedan flertalet menniskor anser den for sanningen sjelf, är icke den enda orsaken till den långa tid som en vetenskaplig sanning behöfver för att bli allmännyttig. tven vana, brist på öfning att tänka och menniskornas naturliga motvilja för att bruka sitt förstånd, äro lika stora hinder. Den okunnigaste bonde vet att det regn som faller på hans gödselstad är skadligt, och att det skulle vara en tördel för honom, om han hade utspridt på fältet, hvad som förpestar hans gård eller förgiftar hans brunn; men han stär likgiltig och ser derpå, emedan hans fader gjort på samma vis som han sjelf nu ör. : På samma sätt använda myndigheterna i de stora städerna betydliga summor på att göra vilkoren för att förskaffa hundratusenvals menniskor kött och bröd — neml, de exkrementer af menniskor och djur som hopa sig i städerna — oåtkomliga för landtbrukarne, och dessa betrakta saken likaså liknöjdt som stadsbon och mena att det lika mycket tjenar till nationalförmögenhetens förökande om man hemtar dessa ämnen från det ett par tusen mil bort belägna Amerika. De riktigare och bättre åsigter, hvilka föröka menniskornas krafter, måste hafva tid att växa till och utbreda sig. En klok vård om dem förkortar tiden, i en ofruktbar jordmån växa de ej. Om befolkningarne ej äro tillgängliga för vetenskapens läror; om undervisning och uppfostran ej gifvit dem förmåga att pröfva och att behålla det bästa, så stranda alla bemö