Göteborgsposten – 20 januari 1862, sida 2

fasän litet grumligt och kanske något svag. Men nog derom. Jag kan ända se bort till kaffeutskänkaren på ena sidan och nästan lika långt på den andra och från det inre rummet kan jag se en bit af en gård, ett par vagnbodar och genom att duktigt sträcka fram halsen kan jag äfven se ett litet stycke af bryggargränden. I alla dessa regioner, som jag ständigt har för ögonen, har jag bemärkt en person, som ständigt kommer dit och oviikorligen infinner sig på scenen hvar dag i året och vid alla tider. Det är en högrest herre af omkring tretiofem års ålder, som går litet lutad, bär glasögon, alltid är iklädd en tillknäppt svart frack, alltid har brädtom. alltid väntas med längtan i de hus, han besöker, och alltid, då ban kommer ut igen, följes till dörren af en person, som ifrigt gör honom förfrågningar, när han lemnar dem, och som tyckes söka tröst i hans outgrundliga aasigte. Jag har naturligtvis icke behöft följa denne berre länge med min uppmärksamhet, för att komma till den slutsatsen, att det är mr Cordial, distriktsläkaren, hvars operationsrum i stora Pulteney-gatan jag ofta går förbi på min väg. Om jag hyst något tvifvel angående förhällandena i buset midtemot, skulle det dock straxt jagats på flykten, då jag dagen efter den afton, på hvilken jag observerat kopparstickarens hustru i hennes egenskap af sjuksköterska fick se en