Göteborgsposten – 20 januari 1862, sida 2

skärm. Der fanns endast skuggan af en person, en qvinna, och under det den figur, som kastade skuggan, sakta rörde sig omkring i rummet, kunde jag se, att hon vid lampans sken hällde mixtur i en sked och tillagade de olika saker, som äro vanliga för ett sjukrum. Stundom upphörde hon med dessa sysselsättningar och såg bort mot den ena ändan af rummet, der jag gissade mig till att sängen) stod; och stundom inbillade jag mig tillochmed, men det var kanske ren inbillning, att hennes läppar, under det hon såg bort at samma håll, stundom rördes och att hon talade. Jag kunde tillochmed se, att hon smakade på det hon tillagade, innan bon bar det bort genom rummet, dit der jag var säker om den sjuke mannen låg. Så mycket kunna skuggor berätta. : Från fönstret i första våningen kan jag so ett långt stycke upp-och nedåt gatan, ända bort till hörnet, der kaffe utskänkes hvarje morgon — det är en liten butik, och det är en liten affir der göres, men det är en affär, för hvilken jag så lifligt intresserar mig att det jag först gör om morgonen är, att gå bort till fönstret och se efter, om den fattige gamle försäljaren derborta har någon kund; — ja, en gång tog jag tillochmed en stortröja och en sydvest på mig, för att visa mig i den rätta kostymen, och köpte en kopp af hans kaffe, som var en ganska god dryck,