Göteborgsposten – 20 januari 1862, sida 2

lägger sig på knä vid sidan om honom! Jag hade aldrig vid den tid, jag nu talar om, sett henne, men jag kunde ej underlåta att inbilla mig, det hon var vacker och god nog för att sprida ljus i ett mörkare rum än det, hvari hon bor, och göra sin mans mödosamma lif — om han kan uthärda — icke allenast lidligt utan äfven förnöjsamt. Om han kan uthärda — men kan han det? Hans skugga är allt, hvad jag sett utaf honom, men den ser ut som skuggan af en man med svag helsa. Jag saknar honom aldrig på hans plats om aftonen, och jag kan hela dagen genom fönstret se kanten af. den skärm, vid hvilken han arbetar. När han sitter och sliter så, tänker jag, skall han säkerligen, såsom det brukar gå med alla öfverdrifter, uppnå motsatsen af hvad ban åsyftar, och till slut alldeles bli ur stånd att arbeta. Det dröjde icke länge, förrän jag började frukta för att det jag anat redan inträffat. En dag. kom, då rullgardinen icke blef dragen upp, för att släppa in ljus på kopparstickarens arbete, utan fortfor att vara nere bela dagen. Det skulle vara svårt att redogöra för, huru mycket jag längtade efter aftonen och de skuggbilder, som skulle säga mig mera. Om qvällen brände det som vanligt ljus i rummet, men jag såg ej till kopparstickarens