Göteborgsposten – 20 januari 1862, sida 2

glimt af bemälte berres hufvud (ett temligen skalligt hufvud för en så ung man) i fönstret till rummet midtemot, dit han gått fram, för tillaga en eller annan mixtur. — Der ha vi det, tänkte jag för mig sjelf. Det är just såsom jag fruktade. Den stackars karlen ligger och kan icke arbeta, och sannolikt är han ej blott sjuk till kroppen, utan äfven marterad i sin själ genom medvetandet, att sålänge han är sjuk, kunna inga penningar flyta in för bestridande af de dagliga utgifter, som han och hans hustru naturligtvis måste hafva, huru tarfligt de än lefva. Jag grubblade öfver denna sak och vände den på alla möjliga sätt, såsom menniskor ofta bruka göra, hvilka äro nog olyckliga eller oförståndiga att lefva i ensamhet och spekulera öfver allting, och jag plågades vid tanken på hvad som försiggick i ruramet midtemot så mycket, att jag nödgades gå ut under eftermiddagen och företaga en lång spatsertur, för att förströ den tid, som måste gå till ända, innan lampan blef tänd och skuggorna kastades på rullgardinen. Då jag kom tillbaka från min promenad, hade jag så brådt med att erfara de tysta upplysningar, jag sannolikt kunde vänta mig skola erhålla, att jag ej ens gaf mig tid att tända mitt ljus, utan samlade så godt jag kunde, genom rummet och satte mig vid fönstret.