Göteborgsposten – 18 januari 1862, sida 2

åter ensam. Man hade försäkradt sig så väl om mig — bundit händer och fötter tredubbelt — att det ansågs öfverflödigt att hålla vakt, och de voro alla för upprörda och trötta för att ha lust att stanna inne hos den vansinniga mörderskan, som man kallade mig. De gingo derföre, och mr Brand stängde dörren, sägande: sådana farliga anfall, af vansinnighet skola vi hädanefter slippa, miss Erfurt! uttalande detta namn med en hånande tonvigt. Jag var förhoppningelös och förtviflad för att kunna uppgöra någon rimlig eller orimlig rymningsplan. Reaktionen hade börjat, och jag var nöjd med att få ligga der stilla och känna att mitt lif nalkades sitt slut. Det hade icke beredt mig så mycken glädje, att jag kunde sörja deröfver, och hvad beträffar vanäran — hvem frågar efter vanära i grafven? Nej, jag var glad att jag var qvitt allt det som tyngt så länge och så smärtsamt på mitt sinne. Jag hade ingen, som sörjde öfver mig, som älskade mig, jag var ensam — ensam — och det var ju bäst att jag fick dö snart och sofva lugnt i min mörderskagraf. Och jag var icke olycklig, när jag tänkte allt detta. Kanske var min hjerna något förlamad, så att jag icke kunde lida. Vare dermed buru som helst, så njöt jag af dessa timmars lugn. Klockan var nära tre, då jag hörde en hand