Göteborgsposten – 18 januari 1862, sida 1

Han var sin mors ende son af ett föregående äktenskap samt arftagare till de vanvårdade egorna kring Fenhouse; han var i vägen för sin styffar, hvars välde öfver mrs Brand var obegränsadt och som, om gossen icke funnits, skulle egt det hela, Ilan hade gift sig för peningarnas skull, men icke kunnat komma åt mer än hälften deraf. Jag brukade ofta undra öfver att de ej voro rädda för att lefva tillsammans med en så vildsint och så samvetslös man, men fastän frun uppenbart var rädd för sin man, och gossen icke var så dum att han ej insåg det han var hatad och hvarföre han var det, så tycktes ingendera vänta att något ondt skulle vederfaras dem. Jag tror att de icke hade nog förstånd för att kunna hoppas och frukta. Mor och son älskade hvarandra med de stumma djurens tysta, instinktlika kärlek — en kärlek, som icke skull båta dem till någonting, när de onda dagarna kommo. De voro icke mycket tillsammans och do talade sällan med hvarandra, när de räkades men de sutto bredvid hvarandra, och alltid på samma ställe och på samma stolar, och mrs Brand rispade upp sina evinnerliga musliasremsor, medan hennes son samlade trådarna och ladt dem i en påse af kanfas. Jag hade varit der fjorton dagar och hade dock aldrig sett dem sysselsätta sig med någo annat, och icke heller hade ett halft dussin ord