Göteborgsposten – 18 januari 1862, sida 1

samma sätt som hon offer för ett öfvermäktigt öde. En qväll hade master Georg varit mer än vanligt odräglig mot mig. Ilan hade öppet slagit mig i sadrens och modrens närvaro, hade talat hänande om min olycka och med brutal misaaktning om min familj. Det var en dyster vinterqväll, och den tjutande vinden skakade fönstren och slog murgrönsbladen hårt mot rutorna — en förfärlig afton, som omöjliggjorde all tanka på frihet och flykt, en afton, som tvang hvar och en att nöja sig med sitt hem och förbjöd honom att vandra ut. Men det var värre än sjelfva döden för mig att vara inspärrad i det otrefliga rummet med dess smutsiga möbler och elandiga brasa, med sådant sallskap och att veta det jag icke kunde komma ifrån dem — att de kunde misshandla mig, håna mig, förfölja mig så mycket som helst, och att jag var tvungen uthärda allt utan någon möjlighet att komma uns dan, Den stormiga natten hade uppeggat mig, och jag kände mig mindre än någonsin i stånd att uthärda den öförskämdhet och den grofhet, hvarmed jag ofverhopades. Nar master Gvorg åter slog mig och kallade mig galna hund, var det som om någonting inspirerat mig. Min rädsla och nervsvaghet försvunno, och jag erfor en känsla som om jag ryckts bort af passionens hvirfvel. Jag vet ej hvad jag sade eller gjorde, men jag