Göteborgsposten – 18 januari 1862, sida 1

kom in i rummet, der jag var, han gick förbi vig uto på fältet, som om han icke sett mig. Detta sätt visade han alltid mot mig — han såg mig icke — jag existerade icke för honom. Jag var mycket belåten härmed; men sedan jag varit ler någon tid började mr Brand anstifta ovånskap mellan oss. Master Georg öfvergick hatigt från djurisk likgiltighet till djurisk sientlighet. Nar han mötte mig på vägarna eller angarna grimaserade han åt mig, och en gång kastade han stenar och smuts efter mig, då jag gick förbi; vid bordet brukade ban sparka mig utan att säga något, och när hans blickar föllo på mig gjorde han förfärliga grimaser och mumlade på sin breda provinsdialekt: Galna hund! galna hund! vi hänga galna hundar, vort!!Hans oförskämdhet och grofhet tillväxte dagligen, och mr Brand uppmuntrade honom deri. Derunder låg en hemlighet. Hvarföre ville han att denna pojke skulle hata mig? En intrig låg under allt detta och förgäfves brydde jag min hjerna för att upptäcka den, Denna tanke förföljde mig dag och natt, tills jag började bli vurmig af fruktan och fasa. Jag kunde icke dölja min vedervilja för ynglingen — dertill var jag alltför nervsvag — och icke heller kunde jag förborga den fruktan, som den elake mannen väckte hos mig. Jag var så hjelplös som den stackars bleka åqvinnan der och på