Göteborgsposten – 17 januari 1862, sida 3

geringen denna depesch, emedan den korsats på vägen af ultimatum, och han alltså först måste ha reda på, huru hans regering skulle upptaga detta; men man invänder häremot, att londonerkabinettet i hvarje fall måste at Adames språk kunna på förhand finna, hvad svaret skulle bli, liksom man finner det otroligt, att lord Lyons i sina depescher icke skulle det ringaste lemnat upplysning om stämningen inom kabinettet i Washington. Times, som i uppfattningen af unionsregeringens eftergifvenhet efter hvad vi sett alldeles slutit sig till Morning Post, behandlas nästan ännu hårdare at Daily News, hvilket dock icke är så alldeles rättvist, eftersom det bladet icke har någon så pålitlig källa att ösa ur och följaktligen endast gjort sig skyldigt till öfverilning. — Då det gestaltar sig sälunda i England, skall man finna det helt naturligt, att de liberala franska tidningarne inslå samma ton och att de fullkomligt vunnits för unionen genom hennes diplomatiska kupp. Journal des Debats framhåller, att England genom sin seger kommit 1 en knipa, hvilken det skall ha svårt att rädda sig ur, då det, genom att uppfatta Trentaffären så som det gjort, gitvit neutralitetsratten, såsom vi i gär visade, den at alla andra makter önskade tolkning och för tramtidon beröfvat sig sjelft fördelen af att kunna vid lägligt tillfälle missbruka visitationsrätten. Man är, säger bladet, derföre berättigad att säga, att det isynnerhet är sin egen makt, sin egen handlingskraft, som England genom en energisk ansträngning för alltid har begränsat; — har det gjort detta med fullt medvetande, så beundra vi dess högsinthet; det kunde omöjligen mera värdigt afsäga sig det bästa tillfälle i verlden, alt skapa en afgörande precedens till förmån for sina äldsta och dyrbarasto anspråk. Tidningen Temps uttalar sig med största beröm ötver Washingtonkabnettets diplomati och sorklarar, att Lincoln och Sevard dragit sig ur förlägenheten som äkta statsmän. Det vill derfore synas som om Lincoln och Seward skola taga brorslotten af de diplomatiska palmerna, for att icke säga hela bundten. Ehuru detta kan vara tvetydigt, förskrifver det sig dock från de öfriga europeiska makternas ifver efter att hålla engelska kabinettet i schack med afseende på neutralitetsrätten, hvilken man vill tvinga det att utvidga. Från Amerika har ingått underrättelse om, att sydemissariernas utlemnande gjort ett gynsamt intryck derstädes. Man väntar der nu energiska operationer mot sydtrupperna. — Ett slag anses sannolikt nära förestående i Kentucky. De der befintliga 60,000 man förbundstrupper hafva på 5 engelska mils afstånd närmat sig sydtruppernas förposter. Från Italien förljudes ingenting nytt, om ej det något mindre sannolika meddelandet, att päfven skall hafva beklagat sig öfver att han icke blifvit omnämnd af franske kejsaren i det tal denne höll nyårsdagen vid mottagandet af diplomatiska kåren. Från samma källa berättas äfven, att tvenne kardinaler söka öfvertyga hans helighet om, att rörelsen i polen är uteslutande demagogisk och religionen endast en förevänning. Man afser dermed att förmå påfven till försoning med Ryssland. Ryktet om att jranske kejsaren utnämnt marskalk Magnant till frimurareordens stormästare bekräftar sig, han skall i tre år bekläda detta högvigtiga embete. — Granier de Cassagnac har öfvertagit ledningen af tidn. Constitutionnel efter dr Veron, och E. About har utträdt ur tidningens följetong, som han på Verons begäran hade öfvertagit. — I London väntas med det snaraste skola utkomma högst intressanta ÅMemoirer); författaren är en hr Peruggi, som genom giftermål befinner sig i slägtskapsförbindelser med tvenne lorder, som äro af framstående politisk vigt i England. Den ene af dem är Disraeli, den forne ministern. Peruggi var år 1832 en af de förtrognaste agenterna för några medlemmar af den kejserliga familjen. Det sällsammaste i dessa memoirer blir en bokstaflig kopia af kejsar Napoleon I:stes verkliga testamente, hvilket är helt annorlunda, än det man allmänt känner. Det iunehåller codiciller af stor historisk vigt. Kejsaren hade, innan han dog, befallt abbe Vignali att sjelf öfverlemna detta testamente åt hans son, hertigen af Reichstadt, och, om Napoleon II dog, nedlägga det i händerna på en af kejsarens efterlefvande bröder. AbböÖ Vignali nödgades, för att rädda det vigtiga dokumentet, gömma det i at af vecken på sin koftan. Han kunde likväl icke verkställa kejsarens vilja. Hau drog sig tillbaka till Corsika och ville, då februari-revolutionen utbröt, uppfylla sina pligter till den kejserliga familjen. Han kände hr Peruggi, som är korsikanare och då afreste till Paris. Han anförtrodde honom