Göteborgsposten – 17 januari 1862, sida 2

—at;———— ——— tjocka fyrkantiga hakan var deremot icke härbeväxt. Yfviga ögonbryn hvälfde sig öfver små, oroliga och lidelsefulla ögon; i bela hans ansigte och hållning låg ett uttryck af vildsinthet. Han talade till mig stolt och befallande; han frågade efter mitt namn, min ålder, familjeförhållanden, föregående lefnadsomständigheter, som om jag stått inför en domstol, knappast afvaktande mina svar och allt jemt fixerande mig med de små ilskna ögonen, till dess jag kände mig förvirrad och orolig liksom djur när de plågas. Då sade han plötsligt: — Ni ser besynnerlig ut — ser skrämd ut, skulle jag vilja kalla det. Huru kommer det sig? — Jag har ett nervöst temperament, sade jag ryckande på kanterna af mina handskar. — Ingenting annat? ingenting ärftligt? — Jo, sir, sade jag så lugnt jag kunde, solyckan är ärftlig i vår familj. ij — Far eller mor? — Mor. — Aha, sade mannen vridande sina mustascher och betraktande mig med gnistrande sogon, då är det så mycket närmare och farligare. — Jag är icke tarlis, sade jag kanske någ.t för ödwjukt, men jag kände mig förkrossad