Göteborgsposten – 17 januari 1862, sida 2

————— — — — — — — — ——— Byggnaden hade ett isoleradt läge på något afstånd från vägen! framtill var den omgifven af ett ogenomträngligt buskage och bakom detta sträckte sig en mörk skog med snår af törne och tistel. Den söndriga porten hängde på ett enda gångjern; trädgården var en massa af ogräs och skräp; blomstersängarna voro öfvervuxna af gräs och nässlor, och hvad som en gång varit rosenbuskar eller andra blommande växter hade lemmats att vissna och dö, förqväfda af åkerbindor och andra oädlare växter. Huset var medelstort och bade två våningar, men det var så förfallet och vanvårdadt att det såg ödsligare och dystrarut än allt som jag dittills sett. Min dröm om den unga och sköna hustrun hade försvunnit och det förekom mig som om jag komme att bevittna sagolika gräsligheter och förfärliga brott. De våta löfven prasslade under mina fötter, och från dem höjde sig en höstlik lukt — en dödslukt; fula insekter och vämjeliga kräldjur gledo framför mig med en besynnerlig nårgångenhet, som gjorde dem ännu vidrigare; ingen fågel sjöng på trädens nakna grenar. Hela stället bade ett vildt, olycksbädande, spöklikt utseende, och skälfvande af fasa för jag vet ej hvad ringde jag i den rostiga klockan, som hängde ned från det söndriga röret. Ljudet väckte en rysning hos mig och lockade ut en liten gräfsvinshund som kom och sprang omkring mig skällande argt